Det har nog aldrig funnits så många mäniskor på flykt som nu. Mäniskor flyr från krig, fattigdom, eller för att söka sig ett bättre liv. Bara i Libyen står idag kanske 300000 mäniskor och väntar att få komma till Europa. Dom kanske vi klarar av, men sen står 300000 nya där och ytterligare fler. Det finns idag inget som talar för att strömmarna av flyktingar ska minska. Sverige har sedan början på nittiotalet långt mer än något europeiskt land. Nu börjar taket vara nått.
Jag tror vi är på fel väg. Hjälpen måste ske i hemländerna och i flyktinglägren i dess närhet, med mat, mediciner och bostäder, men framför allt måste vi arbeta för att uppnå fred, stabilitet och utveckling, såväl social som ekonomisk. På lång sikt är det den enda vägen till en varaktig lösning. Dagens flyktingpolitik är i längden ohållbar.
Arbetskraftinvandring är oftast bra men även här måste regelverket förändras. Idag är mer än en fjärdedel av arbetskraftinvandrarna arbetslösa efter tre år, dessutom kommer på varje arbetskraftinvandrare 0,6 anhöriga varav 80% helt saknar arbete. Endast 12% av arbetskraftinvandrarna jobbar i bristyrken, många istället i låglöneyrken med mindre än 25000 kr i månadsinkomst.
Därför yrkar jag på:
- Att flyktingmotagandet begränsas till en hanterbar nivå, gärna i sammarbete med våra nordiska grannländer. Tillfälliga uppehållstillstånd och begränsningar i anhöriginvandringen kan vara ett sätt att nå en bit på vägen.
- Att insatser görs för att hjälpa flyktingar i deras hemländer och i flyktingläger. Till exempel bör 1% målet då det gäller ulandsbistånd återställas.
- Att Sverige tillsammans med andra länder, FN mfl. arbetar mer aktivt och målmedvetet för att skapa fred, stabilitet, ekonomisk och social utveckling i de drabbade länderna.
- Att regelverket då det gäller arbetskraftsinvandring ses över och möjlighet ges för granskning och utvärdering av resultatet.
Erik Thunefors
Leave a Reply